Försäkringskassan tillämpar icke gällande direktverkande EU-rättspraxis, vilket är FK:s skyldighet gentemot skattebetalarna, dvs. omvänd bevisbörda gäller, vilket Försäkringskassan inte vill eller kan förstå, hittills!

Synnerligen starka brottsmisstankar finnes således från allmänheten gentemot Försäkringskassan som underlåter och undanhåller gällande förutsättningar som är i förväg kända.

Att omvänd bevisbörda gäller, dvs. inskränkaren av EU-rättigheten till fri rörlighet  vid gränsöverskridande vård som ägs av skattebetalarna och Försäkringskassan(FK) är skyldig att bevisa i motiverat fullt följbart beslut utifrån EU-rättspraxis med mål nr och punkter var FK finner bevisen för att inskränka den fria rörligheten vid gränsöverskridande vård, det är en förutsättning för att besluten skall vara rättssäkra och legala! Den skyldigheten uppfylls inte av FK.

Alltså så är icke på området gränsöverskridande vård handläggning inom Försäkringskassan, vilket vi har konstaterat att så sker generellt och systematiskt i alla beslut vi tagit del av, vilka är ca 20-25 beslut inom Försäkringskassan, dvs. fullständigt orättssäker handläggning som då icke åtföljer vad Sveriges Riksdag beslutat.

Därtill utifrån direktverkande EU-rättspraxis finns inga restriktioner alls att inskränka om vården är emottagen hos privat vårdgivare.

Assar Fager har konstaterat följande, citat;

”I en enkät 2002 angav EU-kommissionen att länderna måste anpassa sin lagstiftning utifrån 4 vägledande EU-domar. Marknaden var fri utom vid vård på sjukhus, ty där fanns möjlighet att göra begränsning genom lagstiftning om förhandstillstånd.

Regeringskansliet svarade att svensk lagstiftning inte behövde ändras, att EU:s skilda rutiner för privat given vård(vård som icke är direkt finansierad via offentliga skattemedel) och sjukhusvård(vård som är direkt finansierad via offentliga skattemedel) vid gränsöverskridande vård följdes, att Sverige hade ett ömsesidigt förtroende för andra länders sjukvård(Regeringskansliet S2002/8396/HS).

Regeringsrätten avkunnade 2004 en dom där patienten Wistrand fick ersättning för vård i Frankrike. Skälet var att den EU-lagliga begränsningen, vid vård på sjukhus, i form av tvingande förhandstillstånd saknades i svensk lagstiftning.

EU-domstolen har därtill avkunnat att det inte finns någonting som rättfärdigar hinder mot privat given vård genom domen [1]Müller-Faure(2003-05-13).

Svenska institutet för europapolitiska studier(Sieps) som är en myndighet under regeringen slog fast i en rapport Sieps 2007:5 sidan 38 att Försäkringskassan(FK) blir bunden av vårdlandets läkares behandlingar utifrån läkardirektivet och angivna [2]EU-domar.

Sveriges Regering har samma uppfattning som Sieps enär man röstat ja till yrkesdirektivet dit läkardirektivet införlivats.

Regeringens ja till EU-direktivet och ömsesidiga förtroende för medlemsländers vårdgivare underkänns av myndigheten Försäkringskassan som hävdar att ett ensidigt förhållande ska råda så att Försäkringskassan kan överpröva andra länders lagstiftning och dess vårdleverantörer.

Av de ca 900 läkare som 2011 ansökt få jobba i Sverige har Socialstyrelsen automatiskt utifrån direktivet erkänt 99.2% . Ifall dessa läkare istället stannar hemmavid och tar emot svenska patienter så överprövas de automatiskt av Försäkringskassan till 100 %.

Försäkringskassans utgångspunkt 2012 är att man erkänner att tidigare administrativa bedömningar var felaktiga och 2012 har därför Försäkringskassan gjort tolkningar av en EU-dom som avkunnades 11 år tidigare dvs. 2001(C-157/99 Smits och Peerbooms).

Noteras kan att vid EU-domstolens förhandling i målet garanterade Regeringen: ”Herr president, ärade domare, herr generaladvokat!

Målet handlar om den sjukes rätt till vård i annan medlemsstat. Den rätten vill ju ingen ta ifrån honom eller henne.”

Försäkringskassan däremot avslår 2012 utifrån: Enligt Försäkringskassan står det sammantaget klart att den nationella myndigheten i avsaknad av lagreglering har att avgöra vilken behandling som ska ersättas.

Befogenhet till detta anser Försäkringskassan att de fått genom EU-fördraget artikel 56(före detta artikel 49), vars lydelse förbjuder inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom unionen! Därtill nyttjas, av Försäkringskassan, domen Smits och Peerbooms som avhandlat frågorna ifall Nederländerna fick behålla de begränsande begreppen sedvanlighet och nödvändighet i sin lagstiftning när deras regionala försäkringskassor prövade förhandstillstånd för sjukhusvård.