• Arkiv

  • Kalender

    oktober 2016
    m ti o to f l s
    « Jul    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  

Försäkringskassan

1.Försäkringskassan grumlar rättskälla

Försäkringskassan grumlar rättskälla sid 1 av 16

Rapport april 2010 angående hur EU-rätten undanhålles svenska medborgare.

1. Försäkringskassan motverkar prejudicerande domar vid gränsöverskridande vård

Försäkringskassan(FK) har 2008-08-14 gett ut tolkningsföreskrifter till sina handläggare genom informationsmeddelande Im 2008:126. Undertecknare är Nelli Kopola och Jonathan Olsson på enheten för vård och arbetsskador Huvudkontoret, Stockholm.

Tolkningsföreskrifterna gäller ”den enskildes rätt till planerad vård enligt förordningen 1408/71 och EG-fördraget”. D.v.s. det handlar om den svenska medborgarens rätt till vård i annat EU/EES-land.

På sidan 2 under rubriken ”ersättning enligt EG-fördraget” skriver FK följande bl.a. ”av RÅ 2004 ref 41 följer att FK vid utredning om ersättning ska beviljas enligt EG-fördraget, ska hänsyn tas till hur den svenska sjukvården är organiserad och finansierad”

Vidare påstår FK ”att när en person söker ersättning för vårdkostnader i annan medlemsstat kan personen inte ersättas för någon annan vård än sådan vård som huvudsakligen skulle ha bekostats av det landsting där personen är bosatt.”

2. EU-domstolen har beslutat tvärtom

Av upprepade EU-praxis framgår att tillstånd till utlandsvård får endast avslås när ”hemmavården” är lika effektiv för patienten och vården erhålles i tid.

Vilken rättskälla är då RÅ 2004 ref 41 som enligt FK helt kan sätta EU-praxis ur spel?

3. Sannolikhetsbedömning

Innan vi kontrollerar RÅ 2004 ref 41 görs en bedömning om vilken realitet FK:s inskränkning har. Rätten till fri rörlighet inom vården och inom EU/EES regleras av EG-artikel 95 där medlemsländerna ålägges åstadkomma en fri inre marknad för varor och tjänster.

Ifall medlemslandet inte verkställer kan EU enligt artikel 96 ingripa och korrigera.

Artikel 95 är således en artikel som stimulerar till marknad. På en fri marknad är det kunden som fritt väljer leverantör. D.v.s. patienten har rätt att välja vårdgivare. Rätten att välja får då även formen av en rättighetslagstiftning. D.v.s. legal rätt att välja inom vårdmarknaden. Av detta följer då att inskränkaren av denna EU-rätt bär bevisbördan, d.v.s. FK(mer därom senare).

Enligt FK har inte den utlandsvårdande patienten rätt till annan vård än vad patienten skulle ha fått i sitt eget landsting.

Vad FK här egentligen påstår är att Sverige har 20 olika undantag från EU-vårdmarknaden (som enligt artikel 95 ska ske på gemensam grund).

Alltså på en EU-vårdmarkand med en potential av ca 375 miljoner patienter skulle Sverige med sina ca 9 miljoner kunna få 20 olika varianter på undantag! Hur sannolikt är detta?

Tror någon med marknadskunskap att en sådan marknad skulle fungera? Tror någon att EU skulle underlåta att korrigera en sådan marknad?

FK tror det och använder även sin tro flitigt mot patienter. Till stöd för sina inskränkningar hänvisas bl.a. till RÅ 2004 ref 41.

4. RÅ 2004 ref 41. Avdelning 1.

RÅ 2004 ref 41 utges av Regeringsrätten(RR) och är ett referat av 2 RR-domar från 2004-01-30. Mål nr 5595-99 Susanne Jelinek(SJ) och gällde sjukdomen SLE, samt mål nr 6790-01 Knut Stigell(KS) som gällde tandvård.

RÅ 2004 ref 41 refererar respektive dom genom länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätt.  D.v.s. genom hela domstolsprocessen.

Redan i rubriken fasställer RR domslutet om rätt till utlandsvård genom, citat ”En i Sverige försäkrad person har enligt artikel 49 och 50 i EG-fördraget rätt till ersättning från svenska sjukförsäkringen för kostnader för sjukhusvård och tandvård som tillhandahålles i annan EU-medlemsstat.” slut citat.

Referenserna som RR hänvisar till består av bl.a. av EG-förordningen 1408/71 samt 7 stycken EG-domar. Handlingar som samtliga står över svensk lag, svensk domstol och svenska Försäkringskassans tolkningar.

Att från den ingressen hitta något som förhindrar svenska patienters rätt till gränsöverskridande vård är svårt, men FK har ansträngt sig!

5A. Försäkringskassan felciterar RR-dom

Ur RÅ 2004 ref 41 på sidan 10 4:e stycket har FK citerat brottstycken som FK anser styrka sin uppfattning. Meningen, citat ”Avgörande för frågan om ersättning skall utges för den i Tyskland utförda vården är därför – med hänsyn till hur den svenska vården är organiserad och finansierad – om det gäller sådan vård som här huvudsakligen skulle ha bekostats genom det allmännas försorg.” slut citat.

FK har där nyttjat otydligheten i texten till att påstå: ”FK måste ta hänsyn till hur svenska sjukvården är organiserad och finansierad”.

Utifrån detta påstående begränsar FK därefter vårdinnehållet till det egna landstingets vårdutbud.

FK har undvikit citera och ta lärdom av samma 4:e styckes 2 första meningar. Nämligen att artikel 49 och 50 är huvudregel för rätten av vård utomlands. Vidare anges att medlemsstat har i princip rätt avgöra vilka behandlingar som ska bekostas – men undantagen fastställs genom hänvisningen till C-157/99 Smits och Peerboom punkterna 85-90.

RR-hänvisningen till EU-domen Smits och Peerboom slår sönder Försäkringskassans argumentation helt. För även om RR skulle ha skrivit det FK påstår och dragit slutsatser ifrån så har EU-dom högre rättsverkan än svensk domstol.

5 B. Ytterligare EU-dom motbevisar FK

FK hävdar att FK måste ta hänsyn till hur den svenska vården är organiserad och finansierad. Därför kan patienten inte beviljas någon annan vård än just den vård som det landsting där personen är bosatt bekostar.(se sidan 1 FK:s Im 2008:126)

Men EU-dom mål C 372/04 Watts p. 90 understryker Regeringsrättens hävdande av artikel 49 genom att avfärda FK:s påstående ”tvingande organisation”.

Citat av punkten 90;

Artikel 49 EG är således tillämplig när en patient som, i likhet med Yvonne Watts, mottar sjukhusvård mot betalning i en annan medlemsstat än bosättningsmedlemsstaten, oberoende av hur det nationella system är uppbyggt som patienten tillhör och till vilken patienten senare vänder sig för att få ersättning för denna vård.

Slut citat.

FK lägger skyldigheten att följa svenska vårdens finansiering som grund, när FK avslår EU-rätten för patienten.

Mål C 372/04 Watts punkt 122 ålägger i stället FK införa mekanismer för finansiering av vård i annat land, samt(punkt 121) säkerställa patientens grundläggande rättigheter till fri rörlighet.

Citat av punkterna 121-122;

121

Beträffande de förhållanden som omnämns i frågorna 1 a och 3 d skall det, till den bedömning som gjorts ovan i punkterna 59–77, läggas att även om gemenskapsrätten inte inkräktar på medlemsstaternas behörighet att utforma sina sociala trygghetssystem och bestämma hur mycket resurser som skall läggas på dess funktion, förpliktar genomförandet av de grundläggande friheter som säkerställs genom fördraget oundvikligen medlemsstaterna att göra vissa förändringar i sina nationella system för social trygghet, utan att det för den skull kan anses att deras suveräna behörighet på området träds förnär (se domen i det ovannämnda målet Müller-Fauré och van Riet, punkterna 100 och 102).

122

Såsom generaladvokaten har angett i punkt 88 i sitt förslag till avgörande, skall således

medges att nödvändigheten för medlemsstaterna att förena principerna för och det sätt på vilket deras hälso- och sjukvårdssystem är utformade å ena sidan och de skyldigheter som följer av de gemenskapsrättsliga friheterna å den andra innebär, på samma sätt som kraven i artikel 22 i förordning nr 1408/71, en skyldighet för de myndigheter som är ansvariga för ett sådant nationellt hälso- och sjukvårdssystem som NHS att införa mekanismer för finansieringen av sjukhusvård i en annan medlemsstat för patienter som av det nationella systemet inte kan erbjudas den behandling som krävs inom en tid som är medicinskt godtagbar i den mening som avses ovan i punkt 68.

Slut citat.

Observera rätten till vård skall beaktas lika mellan förordning 1408/71 och fördragsartikel 49 EG.

Citat från Watts punkt 60;

60 

Såsom generaladvokaten har understrukit i punkt 101 i sitt förslag till avgörande saknas vägande skäl för att tolka begreppet på ett sätt i förhållande till artikel 22 i förordning nr 1408/71 och på ett annat i förhållande till artikel 49 EG. Såsom den belgiska regeringen har påpekat i sitt skriftliga yttrande handlar det nämligen i båda fallen om att bedöma huruvida den berörde kan erbjudas den sjukhusvård som hans hälsotillstånd kräver i bosättningsmedlemsstaten inom en godtagbar frist, så att behandlingen förblir ändamålsenlig och effektiv.

Slut citat.

  1. 6. Kommentarer till punkterna 85-90 i EU-dom

 

Citat ur C 157/99 Smits och Peerboom, punkterna 85-90;

85.

Efter detta klarläggande skall det, såsom redan har skett i punkterna 44 och 45 i förevarande dom, erinras om att det nationella systemet för social trygghet skall regleras i varje medlemsstats lagstiftning, varvid bland annat skall fastställas vilka villkor som skall gälla för rätten till förmåner.

86.

Domstolen har således bland annat fastslagit att det i princip inte är oförenligt med gemenskapsrätten att en medlemsstat i syfte att uppnå kostnadsbegränsningar upprättar uttömmande förteckningar som innebär att vissa läkemedel undantas från kostnadsersättningen enligt systemet för social trygghet (domen i det ovannämnda målet Duphar m.fl., punkt 17).

87.

Samma princip skall tillämpas vad beträffar läkar- och sjukhusvård när det är fråga om att avgöra vilka behandlingar som ger rätt till ersättning enligt systemet för social trygghet i den berörda medlemsstaten. Av detta följer att gemenskapsrätten i princip inte kan medföra att en medlemsstat tvingas utsträcka förteckningen över medicinska förmåner som ersätts genom dess system för social trygghet, och den omständigheten att en medicinsk behandling omfattas av sjukförsäkringssystemen i andra medlemsstater saknar betydelse i detta avseende.

88.

Såsom angivits i punkt 46 i förevarande dom är emellertid medlemsstaten vid utövandet av denna behörighet skyldig att inte åsidosätta gemenskapsrätten.

89.

Det framgår således av domstolens rättspraxis att förteckningen över läkemedel som inte kan återbetalas skall fastställas med iakttagande av artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG i ändrad lydelse) och att detta är fallet enbart om en sådan förteckning upprättas enligt objektiva kriterier, som är oberoende av produkternas ursprung (domen i det ovan nämnda målet Duphar m.fl., punkt 21).

90.

Det följer även av fast rättspraxis att ett system med föregående myndighetstillstånd inte innebär att de nationella myndigheterna kan agera på ett sådant skönsmässigt sätt att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna, särskilt de som rör en grundläggande frihet sådan som den varom det är fråga i målet vid den nationella domstolen, fråntas all ändamålsenlig verkan (se dom av den 23 februari 1995 i de förenade målen C-358/93 och C-416/93, Bordessa m.fl., REG 1995, s. I-361, punkt 25, av den 14 december 1995 i de förenade målen C-163/94, C-165/94 och C-250/94, Sanz de Lera m.fl., REG 1995, s. I-4821, punkterna 23-28, och av den 20 februari 2001 i mål C-205/99, Analir m.fl., REG 2001, s. I-1271, punkt 37). För att ett krav på föregående myndighetstillstånd skall kunna anses berättigat trots att en sådan grundläggande frihet därigenom inskränks måste det under alla förhållanden grundas på objektiva kriterier som inte är diskriminerande och som är kända på förhand för att begränsa myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning och förhindra att bedömningen blir godtycklig (domen i det ovannämnda målet Analir m.fl., punkt 38). Ett sådant system med föregående myndighetstillstånd skall på samma sätt administreras enligt en förfarandeordning som är lättillgänglig och ägnad att säkerställa att den berördes ansökan behandlas inom en rimlig frist och objektivt och opartiskt. Eventuella avslag skall dessutom kunna överprövas genom talan vid domstol.

Slut citat.

Av RR RÅ 2004 ref 41 hänvisning till Smits och Peerboom p.90 framgår att EU-rättspraxis fastslagit att myndigheternas skönsmässiga bedömningar av grundläggande gemenskapsrättsliga bestämmelser icke får leda till att EU-rätten mister sin ändamålsenliga verkan. D.v.s. att den fria rörligheten fråntages patienten.

FK:s begränsning till vård enligt det egna landstingets vårdutbud blir således en otillåten inskränkning. FK begår således lagbrott mot EU-praxis.

Punkt 88 anger att FK har en skyldighet att inte åsidosätta gemenskapsrätten.

Punkterna 86 och 87 anger att länderna kan begränsa vårdinsatserna men de ska ske genom uttömmande förteckningar som ska beslutas av lagstiftning enligt p.85 . Även i punkten 91 fastslås lagstiftning. D.v.s. Sveriges begränsning måste ske öppet genom riksdagsbeslut.

FK måste därför vid avslag bevisa sin rätt genom att argumentera utifrån dessa i lag fasställda undantagslistor. För att bli trovärdig måste FK visa listorna. Finnes ej undantagslistorna saknas möjligheten till inskränkning för FK!

FK har istället för lagstiftning anfört vid avslag det administrativa begreppet ”svenska sjukvårdssystemet” som inte är definierat i lag. Eftersom EU-praxis kräver rekvisitet lagstiftning så bryter även där FK emot EU-praxis.

7. Regeringsrätten citerar EG-domstolen

FK åberopar RÅ 2004 ref 41 som stöd för sina åsikter. FK har därtill tolkat att Regeringsrätten där ger tillåtelse inskränka EG-rätten.

Inget kan vara mera felaktigt. Tvärtom på sidorna 7 och 8 i RÅ 2004 ref 41, mål 5595-99 Susanne Jelinek förkortat SJ, gör RR utifrån hänvisningar till EG-domar en klargörande och prejudicerande genomgång av rättigheter för den enskilde och vilka skyldigheter som råder för den myndighet(FK) som inskränker den enskildes rätt samt även vilken procedur ett avslagsbeslut skall passera innan det godkännes av EU-praxis.

Inget av denna praxis märksammas av FK i sitt interna meddelande IM 2008:126 till sina handläggare. Denna ”glömska” måste anses så anmärkningsvärd att det torde undersökas ifall det inte bryter emot förvaltningsförordningen.

Citat från RÅ 2004 ref 41 sidan 7, 4:e stycket och till sidan 8 stycke 4;

I fråga om möjligheterna för en här bosatt enskild försäkrad att från den svenska sjukförsäkringen begära och få ersättning för kostnader för sjukvård som tillhandahålls i en annan medlemsstat i Europeiska unionen saknas, vid sidan av de nyss nämnda bestämmelserna, annan nationell reglering än den här i landet direkt tillämpliga EG-förordningen 1408/71. Mot denna bakgrund kan den försäkrade göra anspråk på sådan ersättning endast om denne enligt den gemenskapsrättsliga regleringen har rätt att få sina kostnader ersatta.

Inledningsvis bör påpekas att varje medlemsstat i princip är behörig att själv bestämma hur landets sjukvård och sjukförsäkringssystem – liksom dess sociala trygghetssystem i övrigt – skall utformas. Av fast rättspraxis från EG-domstolen följer emellertid att staterna likväl måste beakta de krav som gemenskapsrätten ställer när de utövar denna sin behörighet (se t.ex. mål C-158/96, Kohll, REG 1998 s. I-1931, punkterna 17-19).

EG-fördraget innehåller grundläggande regler om fri rörlighet inom unionen i bl.a. artikel 39 (tidigare 48) om fri rörlighet för arbetstagare, artikel 43 (tidigare 52) om frihet att etablera sig på annan medlemsstats territorium och artiklarna 49 och 50 (tidigare 59 och 60) om frihet att tillhandahålla tjänster. Vad särskilt gäller sistnämnda bestämmelser bör framhållas att EG-domstolen funnit att de rättigheter som följer av artiklarna 49 och 50 tillkommer såväl den som tillhandahåller som den som tar emot tjänster (se de förenade målen C-286/82 och 26/83, Luisi och Carbone, REG 1984 s. 377, punkt 10, och C-294/97, Eurowings Luftverkehr, REG 1999 s. I-7447, punkt 34). Bestämmelserna utgör hinder mot att tillämpa varje nationell regel som medför att det blir svårare att utföra tjänster mellan medlemsstater än inom en och samma medlemsstat (mål C-158/96 Kohll, punkt 33).

EG-domstolen har vidare funnit att medicinsk verksamhet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 50 i EG-fördraget och att det därvid inte finns anledning att göra skillnad mellan vård som tillhandahålls på sjukhus och annan vård (mål C-157/99, Smits och Peerbooms, REG 2001 s. I-5473, punkt 53).

Det föreligger således enligt de grundläggande reglerna i EG-fördraget en principiell rätt för den enskilde att efterfråga och åtnjuta medicinska tjänster i annan medlemsstat än den egna. I en serie avgöranden under senare år har EG-domstolen prövat om nationella bestämmelser varit förenliga med dessa grundläggande regler. Det har då i samtliga fall varit fråga om föreskrifter i nationell rätt som gällt vid sidan av bestämmelserna i förordning 1408/71 och enligt vilka det fordras att den enskilde i förväg inhämtar tillstånd för att vård i annan medlemsstat skall ersättas av den nationella sjukförsäkringen (se, förutom de tidigare nämnda avgörandena, även mål C-385/99, Müller-Fauré och van Riet, REG 2003 s. I-4509). EG-domstolen har funnit att sådana nationella föreskrifter kan avhålla socialförsäkringstagare från att vända sig till vårdgivare i andra medlemsstater än den där de är försäkrade och därför utgör ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster (se t.ex. mål C-157/99, Smits och Peerbooms, punkterna 60-69).

Av artiklarna 46 och 55 (tidigare 56 och 66) i EG-fördraget framgår emellertid att nationella bestämmelser som utgör hinder för friheten att tillhandahålla tjänster likväl kan vara berättigade om de grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Sådana nationella regler kan också vara berättigade om de kan motiveras utifrån vad som i EG-domstolens praxis betecknas tvingande hänsyn av allmänt intresse. I samtliga fall fordras emellertid att den nationella regleringen inte går utöver vad som är nödvändigt för det angivna syftet och att det eftersträvade resultatet inte kan uppnås genom mindre ingripande regler (se t.ex. mål C-385/99, Müller-Fauré och van Riet, punkt 68).

Vad gäller frågan om krav på förhandstillstånd i medlemsstaters lagstiftning kan motiveras av skäl av nyss nämnt slag, har EG-domstolen ansett att ett sådant villkor, när det gäller vård på sjukhus i annan medlemsstat, kan vara både nödvändigt och rimligt med hänsyn till behovet av planering som säkerställer att det finns tillgång till ett väl avvägt utbud av sjukhusvård av god kvalitet och till behovet av att undvika slöseri med ekonomiska, tekniska och mänskliga resurser (mål C-157/99, Smits och Peerbooms, punkterna 76-80). Ett sådant krav kan däremot inte upprätthållas när det gäller tjänster som inte tillhandahålls på sjukhus (mål C-385/99, Müller-Fauré och van Riet, främst punkterna 93-98).

Av EG-domstolens praxis följer dock vidare att ett nationellt system med krav på förhandstillstånd måste uppfylla vissa förutsättningar i såväl formellt som materiellt hänseende. Sådana nationella föreskrifter måste grundas på objektiva kriterier som är kända på förhand och inte är diskriminerande. Systemet måste också administreras enligt ett förfarande som är lättillgängligt och ägnat att säkerställa att en ansökan behandlas objektivt, opartiskt och inom rimlig tid. Vidare måste ett beslut om avslag på en ansökan kunna överprövas i domstol (mål C-157/99, Smits och Peerbooms, punkt 90).

EG-domstolen har, när det gäller nationella tillståndsbesluts materiella sida, ansett att en föreskrift i nationell rätt om att den vård som ansökan gäller skall vara nödvändig kan vara berättigad om den tolkas så att tillstånd kan vägras enbart när en identisk behandling eller en behandling som är lika effektiv för patienten kan erhållas i tid i hemstaten (mål C-157/99, Smits och Peerbooms, punkt 103). Det kan tilläggas att domstolen i det nyssnämnda avgörandet uttalade att ett krav i nationell lagstiftning på att den planerade behandlingen skall vara sedvanlig kunde anses försvarbart om det förstods så att en ansökan inte kunde avslås om behandlingen var tillräckligt beprövad och erkänd av den internationella medicinska vetenskapen (punkt 97).

Slut citat

8. Prövning kan endast ske emot EU-praxis

Sista meningen av det ovan citerade stycket 1 är mycket avgörande för målen utgång, citat; ”Mot denna bakgrund kan den försäkrade göra anspråk på sådan ersättning endast om denne enligt den gemenskapsrättsliga regleringen har rätt få sina kostnader ersatta.” slut citat.

Citerad begränsning är ett prejudicerande klarläggande ty vid prövning om den gemenskapsrättsliga regleringen kan inte svenska lagar eller ”svenska sjukvårdsystemet” åberopas av FK som stöd för sina avslag.

Rätten till ersättning eller avslag ska således helt prövas utifrån EU-praxis.

RR konstaterar detta självklara men FK vägrar följa RR genom att upprepade gånger avslå utifrån det svenska begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet”.  Begreppet har sin grund i den svenska skyldighetslagstiftningen gentemot landstingen där ”vetenskap och beprövad erfarenhet” är lägsta accepterade leveransnivå av vård.

Utan mellanliggande svenskt riksdagsbeslut och godkännande av EU har FK överfört begreppet till ”högsta tillåtna leveransnivå” inom EU:s vårdmarknad. Utifrån det självsvåldiga tilltaget från FK anser sig FK ha rätt att begränsa medborgarens EU-rätt till vård utomlands inom EU/EES.

Även denna citerade och avgjorda RR-dom(Susanne Jelinek) hävdade FK avslag utifrån ”vetenskap och beprövad erfarenhet” men RR fastställde prejudikatet att internationell medicinsk vetenskap var grunden för ersättning, d.v.s. i enlighet med EU-praxis.

Trots att RR avslagit FK:s propå om ”vetenskap och beprövad erfarenhet” så fortsätter FK än idag avslå ansökningar med stöd av nämnda begrepp.

Vissa länsrätter(numera förvaltningsrätt) litar på FK och avslår utifrån ”vetenskap och beprövad erfarenhet” trots att RR beslutat att endast den gemenskapsrättsliga regleringen ska gälla.(Se först stycket under denna rubrik)

9. EG-fördragets artiklar 49 och 50

Av citatet från RR(RÅ 2004 ref 41) framgår av stycke 4 att EG-domstolen funnit att medicinsk verksamhet omfattas av artikel 50. I stycke 3 samma citat framgår att artikel 49 premierar den fria rörligheten.

RR har grundat sitt beslut om bidrag/ersättning till Susanne Jelinek utifrån huvudregeln om artikel 49 och 50.

Tiden efter domen följde FK RR:s prejudicerande dom och gav ersättning utifrån artikel 49 och 50 t.ex. beslut av 2004-11-30, Omprövningsenheten, Försäkringskassan, 105 11 Stockholm och undertecknat av Irene Carlsson.

Nu 5-6 år senare avslår FK ansökningar utifrån artikel 49 och 50 utan att ange betydelsen av artiklarna.

FK:s tolkning av artikel 49 jämföres härmed med EU-kommissionens tolkningsmeddelande 2000/c43/03, citat;

”Genom artikel 49 och följande i fördraget inrättas om fri rörlighet för tjänster. Principen är efter övergångsperioden direkt och villkorslöst tillämplig. Principen ger de berörda parterna rättigheter som de nationella myndigheterna måste respektera och tillvarata, och nationella bestämmelser som strider emot principen får inte tillämpas, vare sig det är frågan om bestämmelser i lag, administrativa bestämmelser eller konkreta enskilda förvaltningsbeslut.” slut citat.

EU-kommissionen drar dessa slutsatser med hänvisning till EU-mål C-224/97 Ciola. Kommissionen tydliggör respekten för EU-domstolen genom uttalandet; ”Kommissionens tolkningsbesked föregriper naturligtvis inte den tolkning EG-domstolen kan komma göra eftersom domstolen i sista instans är behörig tolka fördraget och sekundärrätten.”(Sekundärrätt är förordningen och direktivet)

10. EU-mål C-224/97 Ciola

Målet gäller mot Österrike som gick in samma dag som Sverige i EU. I texten skrives artikel 59 som numera är artikel 49. Försäkringskassan avslår EU-rätten utifrån artikel 59(49).

Här i Ciola punkt 27 beslutar EG-domstolen att de tvingande bestämmelserna i artikel 59(49) i fördraget är direkt och villkorslöst tillämpliga efter övergångsperioden. Ingen rättsakt i nationell rätt som strider emot nämnda artikel(59) får tillämpas.

Sverige gick in i EU för 15 år sedan därav är ev. övergångsperiod för länge sedan förbi. Likväl obstruerar Försäkringskassan fortfarande mot denna dom genom att avslå utifrån artikel 49(59).

Av Ciola punkt 26 framgår att de nationella myndigheterna är skyldiga iaktta och skydda berörda så att medborgaren får ta del av gemenskapsrättens företräde före ev. nationell rätt.

D.v.s. FK är skyldig hjälpa patienten att få ersättning vid utlandsvård.

Av Ciola p. 33 framgår att det åligger nationella domstolar att säkerställa så medborgare får del av gemenskapsrätten. Detta skydd mot nationella myndigheter gäller alla nationella bestämmelser som strider emot gemenskapsrätten.

Utifrån EU-kommissionens tolkning av artikel 49 i fördraget samt C-224/97 Ciola(där punkterna 24-33 bilägges som bilaga) framgår att Försäkringskassans Informationsmeddelande IM 2008:126 i högsta grad står i strid med EU-rätten. När då EU-rätten står över svensk lagstiftning så blir därmed FK:s meddelande olagligt.

 

11. Svenska domstolars skyldigheter

Under rubriken 8 förtydligas att Regeringsrätten uttalat att ”endast den gemenskapsrättsliga regleringen” kan åberopas av patienten vid begäran om ersättning för utlandsvård. Därmed är det fastställt att endast EU-praxis får användas när FK vill avslå ersättning för utlandsvård.

Svenska domstolar måste därför sluta med att godkänna FK:s propå om ”vetenskap och beprövad erfarenhet” eftersom uttrycket inte har någon EU-rättslig status.

Därtill måste svensk domstol enligt Ciola p. 33 skydda medborgare från nationella bestämmelser som inskränker gemenskapsrätten.

Det har konstaterats att ett antal länsrätter(numera förvaltningsrätter) icke fullgör sina EG-rättsliga uppdrag utan faller till föga för FK:s argumentation om bl.a. ”vetenskap och beprövad erfarenhet”(bl.a. länsrätten i Halmstad och Umeå).

 

12. Sammanfattning av problem

Regeringsrätten och EU-domstolen är samstämmiga och mycket tydliga i sina prejudicerande beslut.(Ifall Regeringsrätten inte vore samstämmig skulle ändå EU-domstolens version gälla utifrån lojalitetsplikten artikel 234)

Men trots denna tydlighet kommer inte ”rätten till vård utomlands” fram till den svenske medborgaren pga. att Försäkringskassan vägrar följa prejudicerande domar vilket presenterats under respektive rubrik.

Detta innebär att varje enskilt ärende måste, trots prejudikat, om och om igen behandlas av domstol. Huvuddelen av patienterna som får avslag torde lita på FK och inte kontrollera vad artiklarna 49 och 50 innebär.

De patienter som ifrågasätter FK:s beslut måste behärska 5-10 EU-domar för att ha chans bemöta FK inför domstol. Att i korrespondens med FK åberopa EU-domar och dess vägledande punkter ogillas regelmässigt av FK.

För att kunna vinna gehör i rättegång fodras därtill att den sjuke förutom att vara EU-kunnig därtill måste kunna skriva och motivera sakskäl som en erfaren jurist.

Att strax efter en sjukdomsperiod med många känslor inblandade är det utomordentligt svårt skriva och motivera på ett neutralt och sakligt sätt. De flesta patienter klarar inte den pressen.

Därför är det oerhört viktigt att domstolarna börjar omgående tillämpa C-224/97 Ciola p.33 där domstolen är skyldig skydda patientens gemenskapsrättsliga rätt.

För att snabbt ändra på Försäkringskassans obstruktion emot EU-domar måste en granskning göras av EU-kommissionen, svenska riksdagen och media.

Att FK skulle börja följa de uppdrag som EU-dom Ciola eller C 372/04 Watts p. 65, 122, 143 ger eller uppmanar Sverige följa skyldigheten i p. 121, 147 Watts torde ingen införsatt hoppas på. Historiken kring FK:s insatser lovar ingen frivillig förbättring!

13. Forskningsvård

I FK:s internmeddelande Im 2008:126 sidan 3 under rubriken Forskningsvård skriver FK citat, ”Om den vård som en person söker ersättning för enligt EG-fördraget är vård som i Sverige ges i forskningssyfte till ett fåtal begränsat antal personer kan ingen ersättning utgå”, slut citat.

Denna propå framförde även FK till Regeringsrätten sidan 7, 2004 ref 41, citat: ”I vart fall skall ersättning vägras på grund av att den vård Susanne Jelinek fick i Tyskland utgjorde en behandling som då befann sig på ett försöksstadium. Behandlingen kunde således inte anses stå i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet”, slut citat.

Dessa 2 argument underkände Regeringsrätten vid sin prövning och skapade således prejudikat.

Likväl nyttjar FK samma gamla avslagna argument fortfarande vid sitt nekande till EU-rätten.

14. Vilken vård har medborgare rätt till?

Av FK:s rättskälla 2004 ref 41 mitt på sidan 3 hävdar FK att målet Pierik 1 och den tolkningen av förordning 1408/71 22.2 hade ändrat innehåll.

Kammarrätten mitt på sidan 5 tillrättavisar FK med citatet: ”Härav kan till en början konstateras att EG-domstolens uttalande i målen Pierik 1 och Pierik 2 avseende begreppet ”den vård som hans hälsotillstånd kräver” i artikel 22.1 alltjämt får anses äga giltighet.”, slut citat.

Sedan konstaterar Kammarrätten att Pierik 1 punkt 15 ”omfattar all vård som kan säkerställa en effektiv behandling av den sjukdom eller åkomma som den berörda personen lider av.”

Vidare av punkt 16 framgår:det saknas betydelse om vårdförmåner personen behöver saknas i bosättningslandet, endast det faktum att vården är mera ändamålsenlig för hans hälsotillstånd skall vara avgörande för beviljande av tillstånd.”

Trots Kammarrättens tillrättavisning vägrar FK följa de rättigheter domarna Pierik ger medborgarna.(Kammarrätten avslog senare Susanne Jelineks begäran utifrån närmast administrativa skäl)

Senare har enligt mål C-385/99 Müller-Faure och van Riet punkt 57 Sveriges Regering hänvisat till mål C 182/78 Pierik 2 som i sin tur hänvisar till patienternas rättigheter i mål C 117/77 Pierik 1 dvs. de patienträttigheter kammarrätten konstaterar här ovanför dvs. kortfattat: rätt till vård i varje annat EU-land för den sjukdom eller åkomma personer lider av. Det saknas betydelse om vården ej ges i bosättningslandet.

15. Avslag för effektivare vård

Av FK:s rättskälla RÅ 2004 ref 41 sidan 2 mitt i sista stycket återfinnes citat ur länsrättsdom: ”I förevarande mål har försäkringskassan avslagit Susanne Jelineks(S.J.) ansökan om tillstånd för att erhålla vård i annat EU-land med motiveringen att behandlingen är effektivare och inte går få i Sverige” slut citat.

Länsrätten godkände inte argumentet och beviljade S.J. ersättning.

 

16. Försäkringskassan måste granskas

Det ligger något tragikomiskt över att en svensk myndighet avslår effektivare vård för sjuka!

Händelsen åskådliggör FK:s rigida hållning och visar på fullständig okunskap om hur en marknad fungerar. Därtill en respektlöshet för EU-rätten. Att någonsin tro att någon beslutsfattare skulle förhindra effektivare vård för medborgare och därtill argumentera för detta osannolika, tyder på en respektlöshet emot det demokratiska samhället.

Händelsen är dock bara en i raden vad gäller märkligheter inom gränsöverskridande vård.

Denna redogörelse är endast en ingång gjord utifrån den rättskälla Försäkringskassan själv rekommenderat. Vad händer då när FK möter patienterna?

Av de 6-7 ärenden vi har inblick i så har FK avslagit alla, utan att bry sig om den bevisföring EU-praxis kräver, ej heller följes den praxis som gäller vid avslag. Därutöver struntar FK att pröva av EU-domstol fasställda prövningar om ”nödvändighet och proportionalitet”.

Svenska Regeringen har 2001-05-11 i yttrande till EG-domstolen i mål C-56/01 Inizan poängterat vikten av inskränkningar ”är motiverade av sakliga skäl och är nödvändig och proportionell i förhållande till dessa skäl”

17. Bredare granskning av FK krävs

Rapporten är i huvudsak gjord utifrån den rättskälla FK hänvisat till. Att en bredare granskning är nödvändig om FK:s logik ges med detta avslutande exempel.

Vid resa inom EU/EES kan Europeiskt sjukförsäkringskort erhållas av FK. Kortet ger rätt till nödvändig vård i vistelselandet. FK informerar att det är i allmänhet vårdgivaren som bedömer vad som anses med nödvändig vård. Här informerar FK plötsligt om en generösare EU-rätt, där den utländske vårdgivaren får bestämma vilken vård som får ges.

Glömt är FK:s egna tolkningar från Im 2008:126 om att artikel 49 EG och förordning 1408/71 endast berättigar till vård i enlighet med det egna bosättnings landsting!

Hur kan FK komma till sådana skilda tolkningar av samma EU-dokument, artikel 49 EG och förordning 1408/71, som reglerar ersättning såväl den semestrande i utlandet som den som söker vård i utlandet?

Vilket system nyttjar FK för att kontrollera ifall det är en vårdsökande som semestrar eller en semestrande som söker vård?

Svenska Regeringen har klart för sig vad som gäller och ger följande tolkning i bordlagd prop. 2007/08: XXX under rubrik 7.2 ”Ersättning med stöd av EG-fördraget”.

Citat;

”EG-domstolen har i ett flertal avgöranden slagit fast att vissa tjänsters särskilda beskaffenhet inte kan förhindra att de omfattas av bestämmelserna om friheten att tillhandhålla tjänster. Detta torde förstås på så sätt att hälso- och sjukvård och tandvård är tjänster i EG-fördragets mening oavsett om det rör sig om akut vård eller planerad vård. Det bör i detta hänseende således inte ha någon betydelse om patienten åkt till annat medlemsland i syfte att motta vård där eller om han eller hon redan befinner sig i ett medlemsland när vårdbehovet uppstår. Principen om fri rörlighet för tjänster torde vara gällande för båda dessa vårdsituationer.” slut citat.

Kommentar

Vad Regeringen således tolkar fram ur EU-praxis är att den vårdsökandes behov ska bedömas lika generöst som den semestrandes!

Rapporten sammantaget visar behovet av en genomgripande granskning av myndigheten Försäkringskassan.

Brattvall 2010-04-10

För arbetsgruppen AMBU

Assar Fager och Ulf Bittner

Bilageförteckning

Bilaga 1. Punkterna 24-33 dom C-224/97, sidan 13-14.

Bilaga 2. RÅ 2004 ref 41 hämtas via denna länk http://notisum.se/rnp/domar/rr/RR004041.htm

Bilaga 3. FK Im 2008:126, sida 14-16. (ingår numera i Vägledning 2001:10 Version 2, Vårdförmåner internationella förhållanden, beslutad 2009-06-12, hämtas via denna länk http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Regler/Vägledningar/Vägledning%202001:10.

Bilaga 1.

punkterna 24-33 dom C-224/97

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:61997J0224:SV:HTML

61997J0224

Domstolens dom (andra avdelningen) den 29 april 1999. – Erich Ciola mot Land Vorarlberg. – Begäran om förhandsavgörande: Verwaltungsgerichtshof – Österrike. – Fri rörlighet för tjänster – Inskränkning – Båtplatser – Begränsning avseende båtägare bosatta i en annan medlemsstat. – Mål C-224/97.

24 Den österrikiska regeringen har hävdat att det inte finns någon som helst anledning att, utan prövning och utan begränsningar, tillämpa rättspraxis om gemenskapsrättens företräde även på enskilda konkreta förvaltningsbeslut. Regeringen har till stöd för sin ståndpunkt åberopat regler om förvaltningsbesluts rättskraft och har i detta sammanhang hänvisat till rättspraxis om vad som kallas ”medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor”. Enligt regeringen skulle principerna om rättssäkerhet, skydd för berättigade förväntningar och skydd för vederbörligen förvärvade rättigheter åsidosättas om gemenskapsrätten gavs företräde framför ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut.

25 Domstolen ansluter sig till generaladvokatens ståndpunkt i punkterna 40-43 i hans förslag till avgörande och konstaterar inledningsvis att tvisten inte rör förvaltningsbeslutet i sig, i förevarande fall beslutet av den 9 augusti 1990, utan huruvida ett sådant beslut skall beaktas vid bedömningen av huruvida en påföljd som har utdömts på grund av att en skyldighet som följer av beslutet inte har iakttagits är välgrundad, i fall då förvaltningsbeslutet är oförenligt med principen om friheten att tillhandahålla tjänster.

26 Det skall vidare erinras om att eftersom bestämmelserna i EG-fördraget är direkt tillämpliga inom rättsordningen i varje medlemsstat och gemenskapsrätten har företräde framför nationell rätt, ger dessa bestämmelser upphov till rättigheter för de berörda personerna som de nationella myndigheterna måste iaktta och skydda och att varje däremot stridande bestämmelse i nationell rätt saknar tillämplighet (se dom av den 4 april 1974 i mål 167/73, kommissionen mot Frankrike, REG 1974, s. 359, punkt 35; svensk specialutgåva, volym 2, s. 257).

27 Eftersom de tvingande bestämmelserna i artikel 59 i fördraget är direkt och villkorslöst tillämpliga från och med övergångsperiodens utgång (se dom av den 17 december 1981 i mål 279/80, Webb, REG 1981, s. 3305, punkt 13; svensk specialutgåva, volym 6, s. 265), innebär denna bestämmelse att ingen rättsakt i nationell rätt som strider mot nämnda artikel får tillämpas.

28 Vad avser Republiken Österrike framgår det av artikel 2 i anslutningsakten att EG-fördragets bestämmelser är tillämpliga från och med anslutningen, det vill säga från och med den 1 januari 1995, varför artikel 59 i fördraget från och med nämnda dag är en omedelbart tillämplig rättskälla.

29 Även om domstolen i sin rättspraxis först förklarade att det ankommer på varje nationell domstol att i förekommande fall underlåta att tillämpa varje bestämmelse i den nationella lagstiftningen som kan strida mot gemenskapsrätten (se domen i det ovannämnda målet Simmenthal, punkt 21), har den senare preciserat sin rättspraxis i två avseenden.

30 Av senare rättspraxis framgår för det första att alla förvaltningsorgan, inbegripet lokala myndigheter, är skyldiga att iaktta denna skyldighet att ge gemenskapsrätten företräde, varför enskilda har rätt att åberopa en gemenskapsbestämmelse av sådan art (dom av den 22 juni 1989 i mål 103/88, Fratelli Costanzo, REG 1989, s. 1839, punkt 32; svensk specialutgåva, volym 10).

31 Av senare rättspraxis framgår för det andra att bestämmelser i nationell rätt som strider mot en sådan gemenskapsbestämmelse kan förekomma både i lagar och förvaltningsföreskrifter (se i detta avseende dom av den 7 juli 1981 i mål 158/80, Rewe, REG 1981, s. 1805, punkt 43; svensk specialutgåva, volym 6, s. 153).

32 Av denna rättspraxis följer med nödvändighet att ovannämnda nationella förvaltningsföreskrifter inte endast inbegriper generella och abstrakta normer utan även enskilda konkreta förvaltningsbeslut.

33 Domstolen finner att det inte finns några skäl för att inte låta enskilda åtnjuta det rättsliga skydd som följer av att bestämmelser i gemenskapsrätten har direkt effekt och vilket det åligger de nationella domstolarna att säkerställa (se dom av den 19 juni 1990 i mål C-213/89, Factortame m.fl., REG 1990, s. I-2433, punkt 19; svensk specialutgåva, volym 10) i fall då det är giltigheten av ett förvaltningsbeslut som är i fråga. Detta skydd får inte vara avhängigt av arten av den nationella bestämmelse som strider mot gemenskapsrätten.

Bilaga 3

Informationsmeddelande Im 2008:126 2008-08-141 (4) Huvudkontoret Telefon 08-786 90 00 103 51 Stockholm

Ett Im gäller i högst ett år från utgivningsdatum, men kan upphöra att gälla tidigare. För korrekt information om vilka Im som är giltiga, titta alltid på Fia: http://fia.sfa.se/fb/gem_dok/im/Pages/im.aspx

Detta Im är en nyutgåva av Im 2007:027

Bedömning av den enskildes rätt till planerad vård enligt förordning 1408/71 och EG-fördraget

Bakgrund

När Försäkringskassan ska bedöma om ersättning ska utgå till en enskild för vård i ett annat EU/EES-land eller Schweiz har det uppstått tolkningssvårigheter. Det är bland annat i de fall när olika landsting i Sverige har olika väntetider för vård och när olika landsting erbjuder olika vård.

Förhandstillstånd enligt Rådets förordning (EEG) nr 1408/71

Ett förhandstillstånd (E 112) får inte nekas den sökande om vården är en förmån som utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium personen är bosatt och om han i den staten inte kan få vård inom den tid som, med beaktande av hans aktuella hälsotillstånd och sjukdomens sannolika förlopp, där är normal för vården i fråga (artikel 22.2 st 2 i förordning 1408/71).

När Försäkringskassan ska utreda om en viss typ av vård är en förmån som utges enligt lagstiftningen i bosättningslandet måste hänsyn tas till hur den svenska sjukvården är organiserad och finansierad. Den som är försäkrad för hälso- och sjukvård i Sverige har rätt till den vård som tillhandahålls i det landsting där personen är folkbokförd (3 § HSL). Det innebär att när en person söker ett förhandstillstånd för vård i ett annat EU/EES-land eller Schweiz kan denne inte beviljas någon annan vård än just den vård som det landsting där personen är bosatt bekostar. Försäkringskassan ska därför inhämta uppgifter från det landsting där personen i fråga är bosatt huruvida den vård personen önskar få i ett annat EU/EES-land eller Schweiz är sådan vård som erbjuds personen av det landstinget i det individuella fallet. Notera att vården inte behöver utföras i det landsting där personen är bosatt för att ett förhandstillstånd ska beviljas. Om landstinget där personen är bosatt inte kan utföra viss vård kan det välja att remittera en patient till ett annat landsting som utför sådan vård. Det kan även vara så att landstinget väljer att utfärda en s.k. utlandsremiss för vård som av olika skäl inte kan utföras i Sverige.

En person har rätt att få akut- och förlossningsvård och vård i enlighet med ”det fria vårdvalet” utanför det landsting personen är bosatt. Ett landsting kan även ställa ut remiss till ett annat landsting p.g.a. att landstinget inte kan erbjuda vården inom viss tid (reglerna för den s.k.”vårdgarantin”). Remiss kan även ställas ut för sådan vård som landstinget inte har möjlighet att erbjuda i sitt landsting men är skyldiga att erbjuda (regionsjukvård samt rikssjukvård). För information om reglerna om vårdgarantin samt övriga regler om vård utanför en persons hemlandsting hänvisas till Riksavtal för utomlänsvård och kommentarer (publicerat av Landstingsförbundet 2003) samt Överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om införande av en nationell vårdgaranti och en fortsatt satsning på förbättrad tillgänglighet i hälso- och sjukvården (2007-02-05).

Vid bedömning om ett förhandstillstånd ska beviljas ska hänsyn tas till inom vilken tid motsvarande vård kan ges i bosättningslandet. Även i detta fall ska Försäkringskassan fråga det landsting där personen är bosatt om vården kan erbjudas i Sverige inom den tid som är normal för sådan vård. Enligt EG-domstolen får Försäkringskassan avslå en ansökan om det kan fastställas att väntetiden för vård inte överskrider den tid som är godtagbar enligt en objektiv medicinsk bedömning av patientens vårdbehov (Watts, mål C-372/04 punkt 79). Landstingets prioriteringar och väntelistor bör därför accepteras så länge väntetiden är medicinskt godtagbar för den enskilde patienten. Försäkringskassan ska samråda med landstinget, men innan beslut fattas ska även vid behov en försäkringsläkare eller försäkringstandläkare konsulteras.

Sammanfattningsvis innebär det att Försäkringskassan ska bevilja ett förhandstillstånd (E112) för vård i ett annat EU/EES-land eller Schweiz när vården inte ges inom den tid som är medicinskt godtagbar och:

personen har tillgång till motsvarande vård i det landsting där hon eller han är bosatt, eller

personen kan bli remitterad till annat landsting eller utomlands för att få motsvarande vård, eller personen kan fritt söka motsvarande vård i ett annat landsting.

Ersättning enligt EG-fördraget

Enligt RÅ 2004 ref. 41 I ska ersättning lämnas enligt EG-fördraget om det gäller sådan vård som i Sverige huvudsakligen skulle ha bekostas genom det allmännas försorg. Vid ersättning enligt EG-fördraget ska således den som söker ersättning haft en möjlighet att erhålla huvudsakligen samma vård om denne sökt vården i Sverige. En individuell bedömning ska göras i varje enskilt fall.

Av RÅ 2004 ref. 41 I följer att Försäkringskassan vid utredning av om ersättning ska beviljas enligt EG-fördraget, ska ta hänsyn till hur den svenska sjukvården är organiserad och finansierad. Ett landsting ska tillhandahålla hälso- och sjukvård till de personer som är bosatta (folkbokförda) i det landstinget (3 § HSL). Detta innebär att när en person söker ersättning för vårdkostnader i ett annat EU/EES-land kan denne inte ersättas för någon annan vård än sådan vård som huvudsakligen skulle ha bekostats av det landsting där personen är bosatt. Om vårdmetoden inte är identisk men överensstämmer i flera avseenden med vården i Sverige måste, för att ersättning ska utges, den del av vårdmetoden som inte är identisk dessutom ha använts av den utländska vårdgivaren under några års tid samt ha beskrivits i vetenskaplig medicinsk litteratur.

Vid utredning av ärenden om ersättning för vård enligt EG-fördraget ska Försäkringskassan inhämta uppgifter från det landsting där personen i fråga är bosatt, huruvida den vård personen har fått i ett annat EU/EES-land är sådan vård som skulle ha bekostats av landstinget för just den personen. Notera att vården inte behöver utföras i det landsting där personen är bosatt för att ersättning ska beviljas. Om landstinget där personen är bosatt inte kan utföra viss vård kan det välja att remittera personen till ett annat landsting som utför sådan vård. Det kan även vara så att landstinget väljer att utfärda en s.k. utlandsremiss för vård som av olika skäl inte kan utföras i Sverige. Personen har även i Sverige, i vissa andra situationer, rätt att få vård utanför det landsting personen är bosatt (se beskrivning under avsnitt om förhandstillstånd).

Sammanfattningsvis innebär det att Försäkringskassan ska bevilja ersättning i efterhand för vård i ett annat EU/EES-land när huvudsakligen samma vård ges i Sverige (om vården inte är identisk ska den del av vården som inte är identisk ha använts av den utländska vårdgivaren under några års tid samt ha beskrivits i vetenskaplig medicinsk litteratur) och:

personen skulle ha erbjudits vården i det landsting där hon eller han är bosatt, eller

personen skulle ha blivit remitterad till annat landsting eller utomlands för att få vården, eller

personen skulle fritt ha kunnat söka vården i ett annat landsting.

Forskningsvård

Vid beviljande av förhandstillstånd ska vården vara en förmån som utges enligt lagstiftningen i bosättningslandet (art 22.1 c i förordning 1408/71). Vård som i Sverige ges i forskningssyfte till ett fåtal begränsat antal personer är inte sådan vård som ges enligt lagstiftningen i bosättningslandet och kan därför inte beviljas förhandstillstånd för.

Om den vård som en person söker ersättning för enligt EG-fördraget är vård som i Sverige ges i forskningssyfte till ett fåtal begränsat antal personer kan ingen ersättning utgå. Om vården huvudsakligen ges i Sverige men den del av vården som avviker ges i forskningssyfte i Sverige kan ersättning utgå om forskningsvården är sådan vård som använts av den utländska vårdgivaren under några års tid samt har beskrivits i vetenskaplig medicinsk litteratur.

Det kan vara svårt att avgöra när forskningsvård, som bedrivs i Sverige, övergår till att bli allmän hälso- och sjukvård. Vid tveksamhet om detta ska Försäkringskassan inhämta uppgifter från personens hemlandsting till stöd för sin bedömning.

Enheten för vård och arbetsskador

Nelli Kopola Jonathan Olsson

 

2. Skrivelse till Försäkringskassans generaldirektör 2011-03-13, ännu obesvarad.

Försäkringskassan sida 1 av 6

Generaldirektör Adriana Lender

[email protected]

Stockholm

Denna skrivelse skall i laga ordning diarieföras av registrator, dnr. emotses med vändande e-post till [email protected] som bekräftelse på att Försäkringskassan emottagit denna skrivelse.

2011-03-13

Generaldirektören för myndigheten Försäkringskassan(FK) får i denna skrivelse en begäran om beslut som skall handläggas och besvaras mycket skyndsamt

Utifrån att staten Sverige är ett EU-medlemsland sedan 1995 och EU-rättigheter finns för svenska unionsmedborgare, Rättighetsstadgan åberopas i sin helhet som bevis/grund, tillskrives genrealdirektören(gd) som skall underteckna denna skrivelse personligen utifrån att så är begärt!

Inom arbetsgruppen AMBU, som anmält staten Sverige till EU-kommissionen av datum 2009-05-27 för bl.a. brott mot lojalitetsplikten den fria rörligheten på hälso- och sjukvårdens marknad inom EU/EES och diskriminering av svenska unionsmedborgare, har konstaterats att myndigheten Försäkringskassan(FK) icke full ut tillämpar gällande EU-rättspraxis och därtill även Regeringsrätts praxis av år 2004!

Därav denna skrivelse där rättsligt bindande beslut(svar på frågeställningar utifrån juridiskt bindande grund inom EU) mycket skyndsamt kommer undertecknad till del via e-post till [email protected] .

Följande frågor skall besvaras mycket skyndsamt och skall vara undertecknad av generaldirektören personligen som ytterst ansvarig för myndigheten Försäkringskassan.

Först förutsättningarna

Försäkringskassan skall vara uppmärksam på att dessa frågor berör gränsöverskridande vård. Därtill mycket uppmärksam på att utifrån [1]Rättighetsstadgan artikel 41 gäller följande;

Rätt till god förvaltning

1. Var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer.

2. Denna rättighet innebär bl.a. att

c) förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut.

  1. Var och en har rätt att få ersättning av unionen för skador som har orsakats av dess institutioner eller dess tjänstemän under deras tjänsteutövning, enligt de allmänna gemensamma principerna i medlemsstaternas lagstiftning.

Dessutom gäller följande utifrån Rättighetsstadgan;

Artikel 47

Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol

Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.

Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag.

Frågorna som krävs beslut på, beslut som är juridiskt och rättsligt bindande, är utifrån gränsöverskridande vård och de vägledningar som myndigheten Försäkringskassan bedömer/handlägger gränsöverskridande vård frågor utifrån.

Fråga 1

Tillämpar myndigheten Försäkringskassan(FK) fullt ut gällande EU-rättspraxis i sin vägledning och handläggning/bedömning av ärenden som berör gränsöverskridande vård?

Fråga 2

Om FK svarar ja på fråga 1 kan det styrkas rent juridiskt och rättsligt, av FK, att alla beslut generellt motiveras utifrån gällande EU-rättspraxis för gränsöverskridande vård med hänvisning till gällande EU-rättspraxis?(besluten skall vara följbara utifrån gällande EU-rättspraxis)

Fråga 3

Utifrån Regeringsrättsdomar(RR) av 2004 konstateras att svenska unionsmedborgare redan där får tillgång till EU-rättspraxis fullt ut via 3 mycket viktiga svenska rättspraxis. Är det FK:s juridiska och rättsliga uppfattning att dessa ovan nämnda 3 svenska rättspraxis har åtföljts till 100 % vid handläggningen/beslut i gränsöverskridande vård ärenden inom FK efter att dessa ovan nämnda RR vunnit laga kraft?

Fråga 4

Utifrån EU-rättspraxis mål C-224/97 Ciola punkterna 26-34 framgår mycket tydligt att svenska myndigheters uppgift är att skydda svenska EU-medborgarnas EU-rättigheter.

Citat: 26 Det skall vidare erinras om att eftersom bestämmelserna i EG-fördraget är direkt tillämpliga inom rättsordningen i varje medlemsstat och gemenskapsrätten har företräde framför nationell rätt, ger dessa bestämmelser upphov till rättigheter för de berörda personerna som de nationella myndigheterna måste iaktta och skydda och att varje däremot stridande bestämmelse i nationell rätt saknar tillämplighet (se dom av den 4 april 1974 i mål 167/73, kommissionen mot Frankrike, REG 1974, s. 359, punkt 35; svensk specialutgåva, volym 2, s. 257).

Har myndigheten Försäkringskassan säkerställt via sina vägledningar och beslut att alla beslut i handläggning av gränsöverskridande vård ärenden följer till 100 % vad som delgivits ur denna EU-rättspraxis här ovan?

Fråga 5

Har myndigheten Försäkringskassan av myndigheten Socialstyrelsen fått delegation att avgöra vad som är ”vetenskap och beprövad erfarenhet”?

Fråga 6

Är det, strikt juridiskt, Försäkringskassans handläggare/tjänstemän som avgör vad som är ”vetenskap och beprövad erfarenhet”?

Fråga 7

Försäkringskassan avslår begäran om ersättning för gränsöverskridande vård, förhandsavgörande eller begäran om ersättning i efterhand, utifrån begreppet svenska allmänna sjukvårdssystemet, var finns det definierat i svensk lag?

Fråga 8

Om begreppet som omnämns i fråga 7 icke finns definierat i svensk lagstiftning på vilka EU-rättsliga(utifrån EU-rättspraxis) grunder kan Försäkringskassan då använda begreppet vid FK:s beslut utifrån gränsöverskridande vård beslut?

Fråga 9

I EU-mål C-157/99 Smiths och Peerbooms punkterna 8 och 87 framgår att länderna får göra undantagslistor(86 för medicin, 87 för behandlingar). Vilka undantagslistor har FK tillgång till via att staten Sverige har i lag upprättat sådana undantagslistor och fått dessa godkända av EU?

Fråga 10

Om staten Sverige icke har sådana undantagslistor som är godkända av EU var i FK:s vägledningar framgår det?

Fråga 11

EU-domstolen har under årtionden haft en konsekvent tolkning av EU-medborgarnas rätt till gränsöverskridande vård. Upprepade gånger har domstolen fastslagit att artikel 49 EG är ett hinder emot nationella regler, som försvårar för patienter att välja vård i annan EU-medlemsstat. Skulle en inskränkning anses behövlig, ska den vara proportionerlig och motiverad utifrån den EU-praxis som öppnar för undantag från huvudregeln. Därtill ska inskränkningen prövas enligt en av EU-praxis fastställd agenda, vari bl.a. de så kallade 4 tvingande skälen ska vara uppfyllda(bl.a. mål C–55/94 Gebhard punkt 46, punkt 39).

Tillämpar FK ovanstående till 100 % vid all prövning och handläggning som berör gränsöverskridande vård och därtill motiverar utifrån den EU-praxis som öppnar för undantag från huvudregeln?

Fråga 12

Om svaret är ja på fråga 11 var finns detta att utläsa i FK:s vägledningar?

Fråga 13

Utifrån Rättighetsstadgan som befäster att alla svenska medborgare är unionsmedborgare är Försäkringskassan skyldiga, vid inskränkning av unionsmedborgares EU-rättigheter, att bevisa sin rätt till att inskränka(omvänd bevis börda gäller) dessa EU-rättigheter utifrån EU-rättspraxis, gör FK det i alla beslut som berör gränsöverskridande beslut?

Fråga 14

Utifrån [2]Lina Stodes examensarbete, sidan 66(styrker att denne Lina Stode nogsamt gått igenom FK:s dokument), citeras följande;

Sidan 57

”De patienter som väl lyckas få förhandstillstånd medges inte ersättning för kringkostnader i samband med vården eller kompletterande ersättningar enligt Försäkringskassans rättstillämpning, endast vårdkostnaderna i motsats vad som följer av artikel 49 EG-fördraget och EG-domstolens praxis. Försäkringskassan tillämpar endast ett regelverk per vårdtillfälle antingen reglerna i förordningen eller artikel 49 i EG-fördraget. Fördragets verkan inskränks antingen genom sekundärlagstiftning eller att inte medge ersättning för kringkostnader som medges i Sverige enlig nationell lagstiftning. Dessutom leder denna tillämpning till olika resultat vad man får ersättning för beroende på vad man väljer, dvs. vård enligt 22 eller 49. En parallell tillämpning av förordningen och fördraget är förvisso inte samordnat genom nationell lagstiftning men Försäkringskassan följer inte EG-praxis enligt de vägledningar, dokument och beslut som finns att tillgå.”

Sidan 58-59

”Detta tycks inte vara fallet eftersom Försäkringskassan endast tillämpar ett regelverk per vårdtillfälle varvid resor inte ersätts enligt förordningen. Sådan tillämpning av nationella regler utgör ett otillåtet hinder mot den fria rörligheten.

Fri rörlighet för tjänster innebär att alla nationella regler och dess tillämpning kan ställas under prövning huruvida de utgör inskränkningar. Det svenska uttrycket som återfinns i 3 a § HSL ”vetenskap och beprövat erfarenhet” har brukats när ansökningar om ersättning för gränsöverskridande vård prövats. Enligt EG-domstolen hör det till medlemsländernas kompetenser att lagstifta om villkor för förmåner men sådana bestämmelser kan inte tillämpas på ett diskriminerande sätt som att endast ta hänsyn till de vetenskapliga uppfattningarna inom det egna landet. I svensk tillämpning har i motsats till EG-domstolens avgöranden endast de nationella experternas uppfattningar räknats.295 En sådan tillämpning strider mot objektivitetskraven och försvårar den fria rörligheten. Enligt EG-domstolen är däremot enbart en tolkning utifrån vad som är beprövad och erkänt av internationella medicinska vetenskapen giltig.

Man kan konstatera att EG-domstolen ändå har tillfört en ny dimension vad avser behandlingar eller metoder som måste bedömas med utgångspunkt från internationella standarder. Numera skall även de innovativa och bästa metoderna kunna nyttjas av de europeiska patienterna oberoende var de uppstår i EU.296 Detta framgår även av Regeringsrättens praxis då en metod som inte fanns att tillgå i Sverige ersattes av den svenska socialförsäkringen.”

Lina Stode konstaterar, precis som arbetsgruppen AMBU konstaterat, att Försäkringskassan internt via sina vägledningar begår EU-olagligheter och brott misstanke finns om trolöshet mot huvudman, grova uppsåtliga tjänstefel m.m.

Åberopar svensk lag, EU-lag och Rättighetsstadgan som grund och begär i detta beslut att Försäkringskassans generaldirektör motiverar mycket väl utifrån följande;

Har FK vid misstanke om brott internt inom myndigheten skyldighet att anmäla detta till opartisk myndighet som utreder brott?

Fråga 15

Utifrån osant intygande, ett allvarligt brott i Brottsbalken 15 Kap.

11 § Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han är eller om annat än egna angelägenheter eller upprättar någon för skens skull urkund rörande rättshandling, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osant intygande till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst två år.

Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i första stycket, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av osann urkund enligt vad där sägs.

FK har generellt i många beslut i gränsöverskridande vård hänvisat och avslagit utifrån ”allmänna sjukvårdssystemet” och ”vetenskap och beprövad erfarenhet” på EU-olaglig grund i lagens mening, strikt juridiskt! Därtill utifrån osant intygande begått mycket allvarliga brott vid handläggning/beslut utifrån FK:s vägledningar. Såtillvida att FK icke kan bevisa motsatsen i detta beslut är FK skyldiga att ombesörja så att dessa brottsmisstankar mycket skyndsamt delges myndighet som ombesörjer brottsutredning.

Utifrån lagens mening är osant intygande enligt Brottsbalken ett mycket allvarligt brott.

Har FK för avsikt att utifrån att brottsmisstanke icke kan uteslutas ombesörja så att dessa överlämnas till myndighet som utreder brott?

Fråga 16

Har FK anmält dessa brottsmisstankar som påvisas i denna skrivelse?

Fråga 17

Om FK icke har anmält dessa brottsmisstankar vem bär då det yttersta ansvaret för det?

Fråga 18

Om FK icke anmält brottsmisstanke till myndighet som utreder brott vilken lag, stycke och paragraf stödjer man sig på för att inte ha gjort detta?

 

Vill påminna om att ett beslut begäres av FK mycket skyndsamt och detta skall tillställas undertecknad via e-post till [email protected]

Om beslutet icke inkommer via e-post till undertecknad inom vad artikel 41 så väl delger FK, inom skälig tid, i detta fall senast 18 mars 2011, kommer undertecknad vända sig till svensk förvaltningsdomstol och därigenom avkräva FK beslut/svar på frågorna i denna skrivelse med stöd av Rättighetsstadgan.

Ulf Bittner, en av tre i arbetsgruppen AMBU

Du kan läsa mer om arbetsgruppen AMBU via följande länk;

http://nackskadeforbundet.se/AMBU.php


 


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu