Om artikel i Sjukhusläkaren av Christer Bark.
Christer är journalist och chefredaktör för den tryckta utgåvan av Sjukhusläkaren. Har du synpunkter eller frågor så mejla till: [email protected]
Intressant artikel av Christer Bark, publicerad: 20 juni, 2011,http://www.sjukhuslakaren.se/2011/06/20/eus-nya-direktiv-ger-sjukhuslakaren-ratt/ , men är denne ”förd bakom ljuset” eller har Christer Bark en dold agenda eller är denne endast ovetande om vad som gäller och skriver godtyckligt utifrån egna uppfattningar? Vad som är av vikt att veta, utifrån juridisk kompetens, är att Ola Wretmark visst har rätt till ersättning(utifrån EU-rättspraxis) och att patientrörlighetsdirektivet har inget med det att göra.
Rättspraxis, svensk och EU-rättspraxis(som står över svensk lag)m.m. ger vid handen följande;
1.Dom i Kammarrätten mål nr 4564-1998 datum 2001-09-07. Där, för över 9 år sedan har Kammarrätten Göteborg under rubriken domskäl över drygt 3 sidor (sid 4-8) avslagit alla propåer om svenska regler och istället bevakat EU-rättspraxis som enda giltiga regelverk. I denna 9 år gamla dom framhäver Kammarrätten Göteborg funktionen av artikel 49 och 50 (främst sid 5-6) till att bekämpa alla hinder för fria rörligheten. Kammarrätten erkänner att inskränkaren av gränsöverskridande vård måste bevisa ifall det fanns ”tvingande hänsyn” som berättigar begränsningen.
2.Prop. 1993/94:114, sid 32, med början 4:e stycket, citat;
Av detta framgår i sin tur att svenska domstolar och myndigheter (Försäkringskassan och Landstingen) är skyldiga att tillämpa EG-rättsliga normer. De är sålunda skyldiga t.ex. att omedelbart – utan mellankommande nationell rättsbildning – tillämpa gemenskapsfördragen och av rådet utfärdade rättsakter i den mån dessa är direkt tillämpliga eller har direkt effekt samt att i fall av normkonflikt mellan en inhemsk rättsregel och en EG-rättslig regel tillämpa den EG-rättsliga före den inhemska.
3.Sveriges Regering har till EU-kommissionen 21 juli 2010, S2010/3209 HS(Av ”Sveriges svar” till EU-kommissionen på sidan 1 under rubriken 2) Ersättning för planerad vård utomlands, skrivs citat; ”Sverige har ingen nationell lagstiftning som reglerar den gränsöverskridande vården” slut citat
Kommentar: Alltså skall EU-rättspraxis tillämpas vid gränsöverskridande vård när detta skall prövas av försäkringskassan, landstingen och förvaltningsdomstolarna.
4.EU-rättspraxis, mål C-224/97 Ciola
Målet gäller mot Österrike som gick in samma dag som Sverige i EU. I texten skrives artikel 59 som numera är artikel 49. Försäkringskassan avslår EU-rätten utifrån artikel 59(49). Här i Ciola punkt 27 beslutar EG-domstolen att de tvingande bestämmelserna i artikel 59(49) i fördraget är direkt och villkorslöst tillämpliga efter övergångsperioden. Ingen rättsakt i nationell rätt som strider emot nämnda artikel(59) får tillämpas.
Av Ciola punkt 26 framgår att de nationella myndigheterna(Försäkringskassan och Landstingen) är skyldiga iaktta och skydda berörda så att medborgaren får ta del av gemenskapsrättens företräde före ev. nationell rätt. D.v.s. FK och Landstingen är skyldig hjälpa patienten att få utlandsvård om så begärs av vårdkonsumenten/patienten, dvs. vid bättre vård alt. vård som inte finns i Sverige men ingår i Hälso-och sjukvårdslagen(landstingens skyldighet).
Bättre vård som inte finns i Sverige, se t.ex. Jelinek-domen RR av 2004, där beviljades med stöd av EU-rättspraxis bättre vård som inte fans i Sverige.
5.Patienten/vårdkonsumentens EU-rättighet ang. fri rörlighet(gränsöverskridande vård inom EU/EES).
Målet kommissionen mot Spanien mål C‑211/08, punkterna 48-50 ger vid handen följande;
47 Det ska vad gäller hälso- och sjukvårdstjänster erinras om att tillhandahållande av medicinska tjänster mot betalning enligt fast rättspraxis omfattas av bestämmelserna om friheten att tillhandahålla tjänster, även när tjänsterna avser vård på sjukhus (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Watts, REG 2006, punkt 86 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 19 april 2007 i mål C‑444/05, Stamatelaki, REG 2007, s. I‑3185, punkt 19). Tillhandahållande av vård upphör dessutom inte att omfattas av begreppet tillhandahållande av tjänst i den mening som avses i artikel 49 EG på grund av att patienten, efter att ha betalat den utländska tjänsteutövaren för den erhållna vården, vänder sig till ett nationellt hälso- och sjukvårdsorgan i syfte att få ersättning för vårdkostnaden (se domen i det ovannämnda målet Watts, punkt 89 och där angiven rättspraxis).
48 Domstolen har även slagit fast att artikel 49 EG är tillämplig när den som tillhandahåller tjänsten och mottagaren av densamma är etablerade i olika medlemsstater (se dom av den 28 oktober 1999 i mål C‑55/98, Vestergaard, REG 1999, s. I‑7641, punkt 19). De tjänster som en tjänsteleverantör i en annan medlemsstat tillhandahåller en mottagare i en annan medlemsstat utan att förflytta sig utgör ett gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster i den mening som avses i artikel 49 EG (se bland annat dom av den 10 maj 1995 i mål C‑384/93, Alpine Investments, REG 1995, s. I‑1141, punkterna 21 och 22, samt av den 6 november 2003 i mål C‑243/01, Gambelli m.fl., REG 2003, s. I‑13031, punkt 53).
49 Enligt domstolens tillika fasta praxis innebär dessutom friheten att tillhandahålla tjänster inte bara att tjänsteföretaget kan erbjuda och utföra sina tjänster till mottagare som är etablerade i en annan medlemsstat än den i vilken tjänsteföretaget befinner sig, utan också friheten att motta eller såsom mottagare dra fördel av tjänster som tillhandahålls av någon som är etablerad i en annan medlemsstat, utan att hindras av restriktioner (se bland annat domen i det ovannämnda målet Gambelli m.fl., punkt 55 och där angiven rättspraxis).
50 Härav följer att sjukhusvård som en tjänsteleverantör i en medlemsstat i denna stat tillhandahåller en mottagare som är bosatt i en annan medlemsstat omfattas av begreppet tillhandahållande av tjänster enligt artikel 49 EG. Detta gäller även i fall då, liksom i förevarande mål, tjänstemottagaren vistas tillfälligt i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad, av andra än medicinska skäl.
6.Mål C-173/09 Elchinov av 5 oktober 2010.
Punkt 40 citeras; ”Såsom de regeringar som avgett yttranden i förevarande mål har gjort gällande, är det för det andra fastslaget att unionsrätten inte inkräktar på medlemsstaternas befogenhet att utforma sina system för social trygghet och att det i avsaknad av harmonisering på unionsnivå följaktligen ankommer på lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma villkoren för beviljande av sociala trygghetsförmåner. Medlemsstaterna är vid utövandet av denna befogenhet emellertid skyldiga att iaktta unionsrätten, bland annat bestämmelserna om frihet att tillhandahålla tjänster. Enligt dessa bestämmelser får medlemsstaterna inte införa eller bibehålla obefogade inskränkningar i utövandet av denna frihet inom området för hälso- och sjukvård (se, för ett liknande resonemang, bland annat domen i det ovannämnda målet Watts, punkt 92 och där angiven rättspraxis, dom av den 19 april 2007 i mål C‑444/05, Stamatelaki, REG 2007, s. I‑3185, punkt 23, och domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Spanien, punkt 53). ”
OBS! Kommentar av undertecknad, medlemsstaterna innefattar i Sverige Försäkringskassan, Landstingen och förvaltningsdomstolarna.
7, EU-rättspraxis, mål C-368/98 Vanbraekel punkterna 38-44 framgår att sjukvårdstjänster ingår i fri rörlighet.
8.Elchinov målet, se punkt 7, punkterna 44,47,50 och 60.
Punkt 44. Inskränkaren av EU-rättighet till fri rörlighet (läs Försäkringskassan, landstingen och förvaltningsdomstolar) ska leverera godkända s.k. tvingande skäl som EU-domstolen prövar om de är motiverade och nödvändiga. D.v.s. samma skäl som poängterades av Kammarrätten Göteborg mål 4564-1998 sidan 6, se punkt 1 här ovan.
Punkt 47. Medlemsstatens lagstiftning underkännes av EU när den inte uppfyller proportionalitetskravet.
Punkt 50. Nationell domstol är skyldig tolka enligt EU-rätten
Punkt 62. Här ställes krav på institutionen (läs Försäkringskassan och Landstingen) att de skall kontrollera mot lagstiftningen, att i förteckningen för icke godkända behandlingsmetoder, ska dessa vara exakt angivna och inte enbart typ av behandling. I senare fallet d.v.s. generell angivelse, så är det inte legalt avslå med motivet att behandlingen inte utföres i hemlandet.
9.I EU-mål C-157/99 Smiths och Peerbooms punkterna 86 och 87 framgår att medlemsländerna får göra undantagslistor(86 för medicin, 87 för behandlingar).
Frågor till Socialstyrelsen, generaldirektör, dnr. 3.2-37126/2010, med rättsligt bindande svar. Frågor till Socialstyrelsen;
a)Har Socialstyrelsen utfärdat sådana listor?
b) I så fall ingår dessa undantagslistor i svensk lagstiftning?
c) Om så är fallet ange med lag, stycke och paragraf?
Svar från Socialstyrelsen, dnr 3.2-37126/2010, fråga a-c:
Socialstyrelsen känner inte till några sådana undantag och har inte heller utfärdat några undantagslistor.
10.Mål C-173/09 Elchinov, punkt 67. När det inte finns någon preciserad förteckning skall institutionen/myndigheten (läs FK och Landstingen) ge ersättning/bevilja vård när behandlingen hemmavid inte är lika effektiv, dvs. bättre vård!
11. Bevisas härmed att vård erbjudes i Sverige, av hälso- och sjukvårdlagen(HSL) 1982:763 § 1 framgår att sjukdomar och skador ska utredas och behandlas. Därtill ur § 5(HSL) citat: ”Primärvården skall som en del av den öppna vården utan avgränsning vad gäller sjukdomar, ålder eller patientgrupper svara för befolkningens behov av grundläggande medicinsk behandling etc. etc.”, slut citat.
Alltså av svensk lagstiftning HSL § 1 och § 5 fasställes att svensk medborgare har rätt till vård för alla sjukdomar och skador. Alltså alla har i svensk lag en generell försäkring om vård och vårdrättigheter.
12. Enlig EU-praxis ska sjukdomen ingå i lagstiftningen i medlemslandet för rätt till gränsöverskridande vård. Sammantaget har därmed svenska medborgare legal EU-rätt till gränsöverskridande vård för alla sjukdomar och skador generellt.
Utifrån vad Christer Bark författat i artikeln så kan vi konstatera nu att något är sakligt fel från dennes sida efter som denne delger läsarna följande;
EU:s nya patientrörlighetsdirektiv kom för sent för bonden Ola Wretemark och 100-tals andra svenska patienter, men för framtidens patienter kommer det nya direktivet att innebära stora förbättringar.
2009 nekades Ola Wretemark ersättning av Försäkringskassan för en lyckad bihåleinflammationsbehandling i Finland som kostade honom 50.000 kronor och befriade honom från mångårigt lidande.
Försäkringskassans motiveringen var att behandlingsmetoden inte fanns i hans hemlandsting. (Se Sjukhusläkaren nummer 3/2010). Idag hade Försäkringskassan varit tvungen att betala Ola Wretemarks operation.
Direktiv(Källa till nedanstående information via länk http://www.eu-upplysningen.se/Lagar-och-regler/Om-rattsakterna/)
Ett direktiv sätter upp vilka mål medlemsländerna ska uppnå, men lämnar åt medlemsländerna att avgöra exakt hur. Ett direktiv ger därför varje medlemsland handlingsutrymme. Om landet redan har de regler som föreskrivs i direktivet behöver det inte göra någonting utan kan hänvisa till de befintliga reglerna.
I direktivet står när det senast ska vara genomfört i medlemsländerna. Om ett medlemsland inte antagit de lagar som direktivet kräver när tidsgränsen passerat gäller direktivet under vissa förutsättningar i stället för den lagstiftning som borde finnas i medlemslandet.
Vad som är av vikt att veta, utifrån juridisk kompetens, är att Ola Wretmark visst har rätt till ersättning och att direktivet har inget med det att göra.
Ett direktiv är en målsättning för medlemsländerna! Observera att EU-rättspraxis står över direktiv, ett direktiv är inget annat än en målsättning och vad Christer Bark, avsiktligt eller oavsiktligt, undanhåller/glömmer är att det tydligt framgår i patientrörlighets direktiv följande, citat;
Artikel 2
Förhållande till andra unionsbestämmelser
Detta direktiv ska gälla utan att påverka tillämpningen av
m) förordning (EG) nr 883/2004,
Förordning (Källa till nedanstående information via länk http://www.eu-upplysningen.se/Lagar-och-regler/Om-rattsakterna/)
Förordningar har allmän giltighet. En förordning som har trätt i kraft gäller direkt och likadant i alla medlemsländer som en del av den nationella lagstiftningen. Det brukar kallas för att en förordning är direkt tillämplig. Den direkta tillämpligheten betyder att ett medlemsland, efter att en förordning har antagits, inte behöver göra någonting mer för att den ska gälla i medlemslandet. Men ett medlemsland får inte heller göra någonting som går emot det som står i förordningen. Om det visar sig att ett medlemslands nationella regler säger någonting annat än vad som sägs i en gällande förordning är det förordningen som gäller.
EU-rättspraxis är den hösta formen av lag inom EU och således står det över även förordning!
Kommentar
Att förordning står högre än ett direktiv innebär att inget alltså förändrats utifrån att EU-rättspraxis gäller och skall tillämpas fullt ut av medlemsländerna.
Det kan konstares att om EU haft viljan att göra det lätt för unionsmedborgarna så hade de kraftfullt framgått att alla inskränkningar, av medlemsländerna, av EU-rättigheten till fri rörlighet skall bevisas av inskränkaren(läs försäkringskassan, landstingen och förvaltningsdomstolarna) med att i beslut motivera besluten utifrån artikel 41 i rättighetsstadgan. Vilket också då skulle innefattat att inskränkningar skall bevisas med EU-rättspraxis, mål nr. och punkter som inskränkaren av EU-rättigheten stödjer sig på!
Omvänd bevisbörda gäller och inskränkaren(försäkringskassan, landstingen och förvaltningsdomstolarna) är skyldiga att bevisa sina inskränkningar utifrån EU-rättspraxis men så sker icke i Sverige.
Landstingen(landstingen har samma förpliktelser, EU-rättspraxis, att tillämpa som försäkringskassan och domstolarna)men vägrar generellt remitterar patienter för gränsöverskridande vård och hänvisar till Försäkringskassan.
Försäkringskassan och Landstingen underlåter generellt EU-rättigheten till fri rörlighet och tvingar in svenska unionsmedborgaren i förvaltningsdomstolen.
Förvaltningsdomstolarna, vissa av dem, tillämpar inte EU-rättspraxis fullt ut utan går på Försäkringskassan linje, vilket bevisats till EU-kommissionen av arbetsgruppen AMBU(där av har granskningen inletts av EU-kommissionen mot Sverige och pågår).
Sammanfattning
EU-rättspraxis är den högsta formen av lag, endast EU-domstolen kan tolka fram EU-rättspraxis och medlemsländerna har att tillämpa denna EU-rättspraxis fullt ut. Sverige har inga undantag och Försäkringskassan, Landstingen och förvaltningsdomstolarna är underställda EU-rättspraxis och har således att fullt ut tillämpa EU-rättspraxis.
Så sker inte i Sverige. Sedan 2004, 3 RR-domar av 30 januari som utgör svensk rättspraxis som bygger på tillämpning av EU-rättspraxis fullt ut(mycket bra RR-domar och helt i överstämmelse med EU-rättspraxis) har konstaterats att försäkringskassan, landstingen och vissa förvaltningsdomstolar icke tillämpar EU-rättspraxis fullt ut!
Därför anmälde arbetsgruppen AMBU 2009-05-27 staten Sverige till EU-kommissionen som inlett granskningsförfarandet och står inför att fatta beslut om hur man nu skall gå vidare mot staten Sverige. Bevisen mot Sverige är mycket starka för att brott mot lojalitetsplikten, fria rörlighet m.m. utgör grund för att gå vidare. Vi ser med tillförsikt fram emot att EU-kommissionen tillkännager hur man går vidare inom när framtid då ärendet utretts/handlagts över 2 år i skrivande stund.
Eftersom Christer Bark uppenbart har framfört vissa felaktigheter i sin artikel är det högst lämpligt utifrån ert ansvar gentemot läsarna att dessa dementeras och sanningen framföres till läsarna.
Christer Bark är välkommen att emottaga/få del av bevis för att sjukhusläkare och landsting nekat generellt svenska unionsmedborgare EU-rättigheten till gränsöverskridande vård och delge läsarna dessa bevis!
Undertecknad ser fram emot att Christer Bark mycket skyndsamt tager kontakt med undertecknad via e-post till [email protected]
Därtill förmedlar till den vilseledde bonden Ola Wretemark om sina EU-rättigheter som nu delgetts Christer Bark och läsarna via kommentar funktionen till artikeln!
Därtill kan bevisas att Socialdepartementet vid svars kommunicering till EU-kommissionen på frågeställningar, för Sveriges Regering räkning, ljugit för att skydda Försäkringskassan. Således är Socialdepartementet ingen ”säker källa”!
Dessa bevis får Christer Bark del av och gärna skriva artiklar om utifrån källa som har bevis, juridiska bevis, som är trovärdiga och tillförlitliga till 100 %.
Christer Bark är välkommen att ta del av verklighet och den juridiska vetenskapen och tillrätta lägga med ny artikel utifrån vad som nu påvisats.
2011-06-23
Ulf Bittner, en av tre i arbetsgruppen AMBU
E-post [email protected]